Kill them all

 

 

The following may contain coarse language and random unusual sarcastic humor. Deal with it.

Viewer discretion is advised.

 

Kill them! Kill them all!

 

 

 

So yesterday I spent five hours cleaning my home. It started with me wanting to get rid of some flat bark beetles (Cucujidae, the dorsal habitus of Pediacus subglaber kind), and rapidly led to a deep cleaning of the whole apartment. Now, I’m not an expert on the matter, but I am starting to understand the harm of the little houseguests I encountered.

 

 

Man I know I’m stubborn in many cases, but these guys … they take the price. Just when you think you’ve killed them all, think again. These guys just keep crawling back. They are probably worse than some of your exes, trust me on this one. These mf:ers lay egg, and they spread faster than false rumors.

 

 

I’m not sure how this all started, but I have my theories. This summer I bought a lot of expensive wholegrain-, sugar free-, fat free-, diary free-, soy based (you name it) shit, which I kind of rarely used. When I first noticed the beetles, I found them in my flaxseed package. Now, they say that these creeps don’t attack whole grain foods – but the second place I found them, was in my rye flour package, so you tell me.

 

 

 

So here’s what I recommend you to do (Obey your master):

Don't do as I do, do as I say

• Be afraid, be very afraid.
• Once you’ve panicked for a while, call the terminators, or look for some “insect killer spray”. Or as I did, make your own (the contents are top secret).
• Get rid of any food that isn’t cold (they can’t survive under 18 degrees Celsius)
• Throw away any infested package (sealed or not sealed)
• Vacuum the pantry and cabinet shelves.
• Remove your vacuum bag, freeze it, and throw it away.
• Wash all your cloths after cleaning, and take a shower or two. I know humans don’t attract these insects, but I guess I’m too sexy for them during night, because I somehow woke up next to one this morning.
 

 

 

Once you’ve killed them, you freeze them. And when you’ve frozen them, you burn them. And then you may throw them away. Do I exaggerate and make it sound as if these are larva’s reproducing and invading my home – probably. But just believe me when I say, you do not want to just let them be. If you see one, for the love of flying spaghetti monsters, don’t just kill it and leave it be! Chances are that one fellow has already laid an egg somewhere.

 

 

 

 

 

 

So what’s the lesson learned here? Well, healthy food isn’t as healthy as you might think.

 

 

My plans for now? Well First of all I’m going to turn off the heat completely, and then I’m going to evacuate the place and stay with my fiancé for a while, until they are all dead. So basically I’m just going to do nothing (a.k.a. pray) for a few days to see if they have frozen to death when I get back home.

Mitt liv som studerande – De ungas välfärd och bemötande

För nästan varje kurs/seminarium jag gått hittills inom utvecklingspsykologi på universitetet (ÅA), får jag efter en föreläsning en stark motivation att vilja förändra världen. Att dela med mig av den information jag fått. Ofta får jag även känslan av att detta är något alla borde ta del av, fram för allt de personer som inte är på plats, snarare än de som är på plats och vill lära sig. Efter dagens seminarium från kl. 9-17, känner jag att denna gång vill och bör jag dela med mig av det vad jag lärt mig under dagen. Jag deltog i två seminarium (båda kostade ifall man inte är t.ex. studerande). Första seminariet handlade om något som kallas LUPPEN, vilket är en ungdomsenkät som nu funnits i 10 år. Idén bakom den är att man vill få reda på hur ungdomar mår och hur delaktiga i samhället de känner sig. Det andra seminariet höll FDUV och det handlade om möjliggörande av möten – alltså hur vi bör bemöta människor i vår omgivning, fram för allt de med utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Jag kan säga som så, att ifall jag hade mer tid och ork, skulle jag gå på seminarium varje vecka – men tyvärr hinner man inte lyssna på alla intressanta seminarier, workshoppar, föreläsningar och presentationer. I dag är jag glad att jag valde att delta i båda dessa – trots att jag hamnade att gå lite tidigare från Luppen för att hinna med FDUV:s seminarium.

Jag hade inte tänkt skriva speciellt mycket kring min dag. Detta är i stora drag det jag tog till mig mest och tyckte var mest relevant för alla människor (inte bara för min egen del). Det jag kommer ta upp är alltså en kort sammanfattning – så ni kan ju tänka er hur mycket intressant jag inte tar upp här och nu (i och med att detta sist och slutligen inte blev så kort). Ni som studerar på universitetsnivå förstår säkert vikten av att inte plagiera, samtidigt som en del av materialet även är konfidentiellt till viss del. Därför ska jag försöka referera så gott jag kan, utan att slänga någon under bussen.

Kort om Luppen

En man vid namn Matias Mäkynen började sin presentation med orden ”Yes you can” – vilket jag anser ganska långt sammanfattar det han pratade om. Något som jag ofta påpekar är att jag endast lär mig genom mina misstag. Han hade en punkt där det stod ”Epäonnistuminen on lahja”. (Seminariet gick på både svenska och finska.) Om man då sedan kallar det misslyckande eller inte, så tyckte jag att han lyfte fram en mycket viktig sak – kan man svänga om misslyckandet till något positivt? Den positiva aspekten/positiva tänkandet är något som genomstrålar denna dag och som omgående kommer att tas upp i min berättelse. Under en paneldiskussion tog ungdomar inom politiska områden, upp om hur viktigt det är att lyssna på unga människor. ”Vi är framtiden”, påpekades flertal gånger. Av egen erfarenhet vet jag att många barn och unga genom hela sitt liv känner att vuxna inte lyssnar. Inom motiverande samtal (som i stora drag tangerar det jag kommer ta upp) talar man om att hamna i expertfällan. I det här sammanhanget ser jag det som att många vuxna inte har tid/vill/orkar lyssna på sina barn – ”Jag som förälder vet ju ändå bättre”. I går hade jag en diskussion med en god vän från Brasilien om just ungas delaktighet i samhället. Hen tyckte att vi som bor i Finland är lyckligt lottade som har något som kallas för kommuner, och besvärades av att ungdomar i deras land inte har en lika bra möjlighet att påverka. ”Det är de högre herrarna som bestämmer”. Det slog mig först då att kommun för oss är vardagsmat. Och tyvärr hör man många gånger klagomål om just hur kommunerna fungerar – vad som borde förbättras och att det aldrig händer något. ”Varför ens engagera sig när man ändå inte kan påverka”. Min vän skulle vara mycket tacksam att ens få möjligheten att tillhöra en kommun. Nu diskuterade vi kommun just i detta fall, men många andra liknande tillgångar har vi under senaste tid diskuterat – och jag måste säga att jag lite skäms över hur mycket vi Finländare klagar. Jämfört med många andra jag känner, så har vi nog det sist och slutligen inte så dåligt. Vi är mera på en ”borde-snus-förbjudas-nivå”. Kanske något att fundera över?

Kort om möjliggörande av möten

Sixten Snellman (rektor för Optima) var en av de personer som under kvällens gång talade till oss. Han hade många kloka ord att dela med sig, och jag kunde helt säkert diskutera allt han sa, i år och dagar – men det mest centrala som han tog upp tänker jag nu sammanfatta. Han talade bl.a. om tre bokstäver: L Ö N. L står för Leende, Ö för Ögonkontakt och N för Nickning. Vid ett möte med en person ansåg jag, precis som han, att LÖN är något av det enklaste och viktigaste att tänka på vid ett möte. Ett leende från morgonen smittar ofta av sig. Med ögonkontakt talar han om det första intrycket av en person – det som ofta sitter kvar länge. Sixten påpekade även att ögonen är själens spegel – vilket jag tyckte var klokt sagt. En nickning handlar om bekräftelse (något som jag i många av mina skolarbeten skriver om) – Jag ser dig. Som Sixten även sa, så skulle det inte vara fel att få en lön tidigt från morgon, innan jobbet ens börjat. Det kostar inget, tar inte mycket tid, och så mycket lön du ger, får du kanske även tillbaka, om inte mer. Det kan ni tänka på nästa gång ni möter en person. Ha ett leende på läpparna, ge ögonkontakt (beröring ifall det handlar om t.ex. en blind person) och nicka åt personen. Vilka reaktioner får du? Allt det vad jag nu tar upp är egentligen barn mat och går vid sidan om varje person dagligen – men även enkla saker är enkla att glömma. Sixten talade även om att dela med sig, att bry sig och att våga – ”To care”, ”to share”, ”to dare”. För att sammanfatta kort så menar han att bry sig, bl.a. handlar om öppenhet, tillit och det sunda bondförnuftet. Han berättade vidare om det sunda bondförnuftet – hur det i dagens läge mer eller mindre förtvinas bort. Mång av oss använder det aktivt – det ser man bl.a. inom planeringar av alla de slag. Men vad gör man med en plan (t.ex. utvecklingsplan på en skola) om man inte använder sig av det? Varför har vi en plan och för vem är den menad för? Han nämner ytterligare att planer är något vi borde ha i vår ryggrad och inte bara till pappers. Han berättade även om en person som sa följande (och nu svänger jag lite på orden): ”Inte konstigt att det sunda bondförnuftet har försvunnit i och med att bönder minskar”. Trots att det var mer som ett skämt, tycker jag att det är något värt att fundera kring. Med att dela med sig menar Sixten att vi bör ta i beaktande allas åsikter. Vi har alla individuella egenskaper, olika kunskaper inom olika områden och kompetens av olika grader. Han nämner även det faktum att vi har två öron och en mun. Även om detta är en självklarhet och något man ständigt påminns om, kan det i dagens samhälle vara extra viktigt att stanna upp och tänka efter: lyssnar jag mer än jag pratar? Han talar även om att våga (to dare) och i det sammanhanget tar han upp hur vi bör se möjligheter och bygga på goda sidor. Hur ser det ut när det är som bäst? (Positiv psykologi – inte fokus på problemet). Här berättar han även om hur många som reser ofta vid frågan om hur resan var, tar upp allt det negativa med resan. (Flygbolaget tappade min väska, lång och obekväm flyttning från punkt A till punkt B, för mycket folk och för lite utrymme.) En bild som han visade, fastnade jag verkligen för. Kort och gott var budskapet: att som person utan fungerande ben ta stegen upp till trädtoppen. Att våga fråga, våga be om hjälp – vi klarar oss inte alltid ensam. Det sista jag kommer nämna, som Sixten tog upp, lät såhär:

”Möten tar så mycket energi på dagen, att vi inte orkar möta familjen/vänner till kvällen”

Han ville vända om scenariot till:

”Möten ger så mycket energi på dagen, att vi vill dela med oss av energin vid möte med  familjen/vännerna till kvällen”

Vi hade turen att få träffa en ung erfarenhets talare som hade mycket fint att säga. Kort kan jag t.ex. citera: ”Ett vänligt ord kan göra under” och (lite om citerat) ”Lär ungdomarna att flyga, men låt dem testa sina egna vingar”.

En annan intressant person som presenterade sin historia om att leva som anhörig till en person med en utvecklingsstörning tog upp bl.a. att ”våga fråga”. Många gånger undviker vi personer som vi inte känner oss bekväma kring – att inte veta hur man ska bemöta en person med ett funktionshinder. Hen betonade vikten av att fråga (våga ta steget och fråga det vi inte vet). Hen tog även upp om hur viktigt det är att inkludera alla och fram för allt att fråga personen man vill veta något om (oberoende funktionsstörning) och inte fråga personen som står bredvid. Ett exempel på detta är att istället för att fråga personen med funktionshinder ”Hur gammal är du?” fråga en anhörig som är med. Svaren menade hen att alltid blir det samma: ”Du måste fråga barnet själv”. Där har ni ytterligare en tankeställare.

En annan som presenterade sin kunskap inom området sa något som jag fastnade för:

”Det du tror om mig, som du är åt mig, sådan blir jag.”

Det jag absolut vill poängtera med allt det jag skrivit hittills, kan jag summera som följande: Tekniken går snabbt framåt – attityderna ändras långsamt. (Ser ni problemet?)

Sammanfattningsvis om möten vill jag summera allas svar gällande det viktigaste man bör tänka på:

-          Möten ska innesluta, inte utesluta

-          Ha inte förutfattade meningar

-          Visa öppenhet

-         Se den andres verklighet (empati), bemöt personen på dennes nivå

-          Bekräfta, bekräfta, bekräfta! (LÖN)

Till sist vill jag ännu dela med mig av en låt som på många sätt inkluderar allt det jag i dag tagit upp. Om det är någon låt som är extra värt att lyssna till lyriken, så är det denna:

Lukas Graham - 7 years old: https://www.youtube.com/watch?v=3riiBzOGMMo

Stanna upp

Huvudet dunkar, värmen stiger inombords och jag känner hur musklerna spänns från nedre ryggen till nacken. Solen lyser ut över Vasa stad och jag promenerar till parken näratill, där barnen brukar leka. I dag är det lugnt. Några få personer syns till, men mest är det bara tomt.

Nej, detta är inte en historia om något häpnadsväckande, skräckinjagande, sorgligt eller extremt roligt. Det är knappt en historia om vädret - om ens en historia. Ibland är det bäst att bara ha tråkigt.

Jag går en bit runt parken och söker efter en bänk att sätta mig ner på. Det finns så många ställen att välja på. Sol ska jag i alla fall ha. Jag låter benen vila på marken och händerna i famnen. Jag drar ett djupt andetag och känner hur mina tankar flyger iväg. Det är skönt med friska vindar som dansar med mitt hår. Måsar flyger runt, närmare och närmare marken. En liten flicka på maximalt två år, kommer gående med bestämda steg mot en rutschkana några meter ifrån mig. Strax därpå syns hennes ”mormor” till och följer flickan, med ett leende på läpparna. Båda leker de fridfullt och ostört. Bakom kullen till rutschkanan dyker en liten pojke upp. Han ser ut att vara runt åtta till nio år. Till en början tror jag att han har kommit tillsammans med kvinnan och flickan, men märker snart att han går helt ensam runt i parken. Han går med långa steg, huvudet nedåt och piskar sanden med en käpp. I mina ögon ser han ledsen ut. Han sätter sig i en barngunga (som jag får för mig att kommer gå sönder med hans vikt), tar fram sin telefon och börjar svinga några gånger innan han stannar upp och stirrar ner i sin telefon. ”Borde jag gå och hålla honom sällskap?” Är något av det första jag kommer att tänka på. ”Nej, du kom hit för att ta det lugnt. Sluta analysera allt och bara njut av vädret”, fortsätter mina tankar. Det är en så otroligt fin park, men hur mycket klättringsställningar och allt vad man kan tänkas behöva. "Tänk om jag var fem år igen. Vilken plats att vara på!" Så många fina leksaker, så få barn som syns till.

På min vänstra sida ser jag en lite äldre flicka komma fram bakom kullen. Hon har med sig sin mamma (ser det ut som). Mamman hjälper henne upp på ett ”lekblock” som hon ger fart till för att det ska börja snurra runt. Flickan ser nöjd ut och vill att mamman skuffar på mer fart. Två ungdomar kommer cyklandes förbi. De hojtar och ropar åt varandra, ”hoppar upp” med cyklarna på stenar och skrattar tufft. Flickan stirrar skräckslaget på pojkarna och hoppar strax därpå ner från lekblocket. Alla försvinner de snart utom synhåll.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i parken. Bara sitta och njuta av fågelkvitter, vinden och ljudet av barnlek. Jag sluter mina ögon och tänker mig bort. Fåtal sekunder senare öppnas mina ögon när en mamma kommer skuttandes med en barnvagn och har en son som går framför. Även han verkar kunna vara två år gammal. Mamman till pojken (som ser ut att vara yngre än mig) håller barnvagnen med ena handen när hon går mot lekplatsen och den andra handen klickar hon vilt på telefonen med. Pojken går ganska snabbt framåt och det dröjer ett bra tag innan mamman ens tar upp blicken från sin telefon och ser vart pojken är på väg. En... kanske två sekunder ser hon på pojken, innan hon fortsätter knapra på telefonen. Pojken tittar mellan varven bakåt och försöker få uppmärksamhet. Mamman verkar varken se eller höra honom.

Kvinnan till den lilla flickan, som hade fått rutscha, spela instrument och klättra i ett litet hus, gick nu vidare till en sandlåda. Flickan var ivrig att visa vad hon kunde forma i sanden. Kvinnan verkade minst lika fascinerad. Kvinnan satte sig även hon nu i sandlådan och började forma ”kakor”. Bilden gav mig ett stort leende på läpparna. ”Du e nog en bra mommo du”, tänkte jag för mig själv.

Den ensamma pojken satt fortfarande och tittade ner på sin telefon medan han gungade. Då och då tittade han runt omkring sig, precis som om han letade efter något. Bara någon minut efteråt kommer en kvinna gåendes mot mitt håll. Hon har fint uppsatt hår, är välsminkad och har på sig träningsbyxor och en fin jacka (som även ser väldigt dyr ut). Hon ropar högt i telefonen, men jag hinner inte uppfatta orden. Hon verkar i alla fall inte glad – snarare frustrerad och stressad. Hon stänger av telefonen, vänder blicken till pojken på gungan och hojtar åt honom något obegripligt. Pojken hoppar genast upp och börjar gå i motsatt riktning från henne. Kvinnan följer efter och nu hör jag hur hon uppmanar pojken på ryska att genast komma till henne. Pojken bara fortsätter gå ifrån henne och verkar inte alls intresserad av att prata med henne. De går en bit längre bort och jag uppfattar inte längre vad de säger till varandra. Pojken visar i alla fall med sina händer att han vill testa lekblocket som flickan och mamman innan hade gjort. Han går fram dit, sätter sig i en av sitsarna och väntar på att få fart. Mamman bara fortsätter höja rösten åt honom och för en kort stund känner jag pojkens frustration. Den friska luften kändes plötsligt mera kylig, fågelkvitter mera som "måsrop" och barnaskratt mera som barnskrik. Jag drog ett sista djupt andetag och avlägsnade mig från lekparken. Hemma är det lugnare.

Här slutar min berättelse. Det är fritt fram att tolka mitt budskap.

Gräv din egen grav

Jag satt och läste igenom några av mina skriverier ikväll och hittade denna dikt som jag skrev för ungefär ett år sedan. Sitter nu och funderar över vad texten handlade om just då. Det är minst sagt intressant att läsa igenom gamla dikter, när jag många gånger inte känner igen mig i mina egna ord.

Dikten heter: Gräv din egen grav

Du surrar runt om mig som galna bin.

Du klänger dig fast som en blodigel.

Du fastnar på mig som det äckliga slem du är.

Hur får jag bort dig, hur kommer jag ifrån dig?

 

Jag sköljer av mig ditt smuts.

Jag binder fast dig i ett rep.

Du hålls borta en stund,

Men sen bryter du dig lös igen.

 

Släpp mig! Gå din väg.

Jag köper en hammare, likväl som en yxa.

Men slår mig själv på tummen och finner ej kraft att lyfta yxan.

 

Hjälp mig förstå, var är det du vill?

Jag har bäddat din säng, jag har sjungit dig till sömns.

Men när jag själv ska somna, skriker du i mitt öra.

Nu har jag fått nog.

 

En överraskning ska du få.

Denna är till dig, en bomb är vad du förtjänar.

Det må göra ont för oss båda.

Jag får rök i hela mitt rum och brännskador i allra högsta grad.

Men du sprängs i alla fall i tusen bitar.

 

Var så god och plocka i hop dig själv.

Och medan du gör det, njuter jag av att vara fri.

Nytt liv, nya äventyr!

Det har varit en minst sagt spännande natt/dag med lillkissen Daisy som mamma fick till sin 50-års dag. Hon e lite annat än vad jag är van vid.. speciellt det faktum att hon e första "katto" vi haft. Frassarna ha hittills vari så enkla att sköta och de ha allti velat hoppa i famnen på en direkt. Daisy springer helst undan, men när hon nu fått lära känna oss lite bättre, vill hon inte annat än leka! Hon väckte Kaj kl. 03:17 o mig 04:25. Vi har alltså inte sovit så värst mycket, men vi visste ju att det kan bli nästan som att ha en nyfödd bebis. Så fort man vänder ryggen till, eller går nån meter bort, börja hon jama. Hon pratar hela tiden samtidigt som hon äter och tvättar sig.. o vill konstant ha uppmärksamhet. Vem månne ha hon fått det från? Haha. Det blev en del köras mellan Socklot och Nykarleby stan, så hon ha minsann haft två händelsefulla dagar. Två hem att bekanta sig med och två helt olika miljöer. Hon har också för första gången nu fått vara helt för sig själv ute, och det resultera i att hon sprang under huset och gömde sig där i flera timmar. Vi trodde att vi hade tappat bort henne redan andra dagen när hon inte reagerade till någon av våra metoder för att locka fram henne. När hon väl vaknat, smyger hon sig fram försiktigt mot mig och fattar inte att vi letat och varit oroliga en längre tid. Tur iaf att man nu vet var man ska söka ifall hon "springer" iväg igen.

Idag lärde hon sig gå ner för trapporna med lite hjälp från oss, imorgon kanske hon vågar sig upp också! Oj va livet som kattskötare är roligt nu efter att inte ha haft nåt husdjur sen Lucifer dog, för snart två år sedan. Nåt har man iaf att se fram emot nu över sommaren. Allt börjar så småning om se ljusare ut efter mina två långa depressiva år. Till alla de som ännu tvekar över att kunna gå vidare - inget är omöjligt. Och som jag ofta påminner om; jag är ett levande bevis på att det går om man är tillräckligt envis!

Daisy's favoritleksaker just nu: Pafflådan, mina skor/strumpor, en mus i band och dörrkarmar.

 

Ungdomar och Internet

Har i helgen suttit på en föreläsning och heter unga och internet. Väldigt intressant måste jag säga - kanske inte så mycket nytt, men det finns mycket som ger mig en tankeställare.

Sen jag var 12 år har jag varit en riktig datanörd. Suttit dag ut och dag in framför datorn och utforskat vad som finns på nätet. Vad håller folk egentligen på med? Mest har jag intresserat mig från början med att träffa nya människor, men som sedan har lett till att jag mer och mer börjat hjälpa folk i knipa. Även om jag bara var en liten knatte på den tiden, visste jag rätt mycket om psykisk ohälsa och hur det känns att leva ensam i internet världen, där vuxna inte förstår vad som händer. De flesta fick till en början den uppfattningen att jag endast satt och spelade skräp spel och såg filmer dagarna ut. Visst, mycket av det stämde nog, men fram för allt intresserade mig människors beteenden på nätet och det tog inte länge innan jag fann människor i samma situation som mig.

Bara här om dagen "träffade" jag en kille med sjujävlar till problem. Riktigt allvarliga problem. Det som nu för tiden inte alls förvånar mig, är hur mycket personlig information folk ger ut på så kort tid till någon de känt i några minuter. Ett anförtroende som är svår att förklara. Oberoende om jag är mig själv på nätet, låtsas vara en 50-årig gubbe, eller spelar en polis från Californien, tenderar folk att lita på mig och även generellt också andra som låtsas vara nån de inte är. I varje fall mig har folk litat på sen jag var liten utan egentlig bra orsak. De anförtror sig nästan till vem som helst bara för att få prata ut om sina bekymmer - Men alla är nog inte att lita på, och det hoppas jag att ungdomar förstår.

Social Media Revolution 2013

Den här videon ovanför fick mig att tänka på för nån dag sen när jag spelade WoW (World Of Warcraft). (Och ja, tyvärr har även jag börjat med det..sådär en 8 år senare än alla andra. Har lovat mig själv att aldrig bli en no-lifer igen, men ville provsmaka lite jag också. Ja, och för att komma tillbaka till det jag skulle säga-- alltså för nån dag sen mitt i en instance skrev en kille: "Yess! Äntligen har jag sluppit in på WoW, det är minsann inte enkelt när man bor i Kina". ...

Sorgligt på ett sätt att det ska vara så omöjligt att komma in på olika ställen på nätet i Kina, men samtidigt började jag själv fundera hur skönt det vore att slippa en del av internetvärlden som den är i dag, men ändå ha friheten och tillgången att kunna koppla upp sig lite ibland. För att komma tillbaka till ungdomar och deras problem över internet, och fortfarande på tal om bl.a. WoW, så är det faktiskt skrämmande hur dåligt ungdomar mår. Att verkligen ha behovet av att få komma bort från sin verklighet och söka frihet i ett spel. Jag har många vänner som mellan åldrarna 12-17 mått väldigt dåligt, men som jag försökt hjälpa under alla dessa år tills de äntligen sett ljuset. Att kunna ta kontakt med dem i dag och höra att allt skitsnack som pågick när de var unga äntligen har danat bort och som många konstaterar; tänk om jag kunde gå tillbaka i tiden och banka mig själv i huvudet och få mig själv att inse att mitt liv kommer bli bättre – det är aldrig för sent! Jag måste säga att jag väldigt få gånger träffat på såna som i dag inte börjat må bättre – och då tycker jag nästan att jag har hört de flesta problem.

Som också framgick på föreläsningen, att t.ex. föräldrarna i dag kan skicka sms eller skicka via någon chatt att ”nu är det mat”, är inte alls ovanligt. Däremot började jag själv fundera ifall jag gått över gränsen, när älskling och jag var online samtidigt. Han satt i vardagsrummet och jag i köket – båda lyssnade på helt olika låtar och för att vi skulle kunna höra varandra var vi tvungna att sitta och prata via skype. Då började nog en röd klocka klinga någonstans. Where did we go wrong? Sånt får man väl skratta åt i framtiden, men just då kändes det lite väl cyperspacigt. Hur lågt kommer mänskligheten gå?

Jag som flitig studerande

Från tidig ålder, tyckte jag mycket om att läsa böcker. Som 8-åring började jag prenumerera på "Läslusen", som jag sedan var aktiv prenumerant av i många år. Vid 16-års åldern tror jag bestämt att jag beslöt mig för att sluta prenumerera, eftersom jag beställde böcker nästan varje månad, men läste kanske en fjärdedel (om ens de) av de böcker jag köpte. Efter att ha läst alla "Kitty" böckerna och andra detektivböcker som liten, verkade läsandet efter ett tag bli ointressant. Helt plötsligt insåg jag att det var roligare att se på film. Varför sitta och läsa en bok, när man kan se det levande på en skärm, tänkte jag. Sedan dess blev jag en filmfantast, och är än i dag. Vissa böcker rekommenderar folk att jag läser, men finns de som film eller ljudfil, så orkar jag inte ens öppna boken. För mig är väl kanske största problemet att jag tappar koncentrationen var 5:e sekund när jag läser. Mycket mera intressant att fundera över mitt dröm hus, än fokusera mig på vad det egentligen står i boken, enligt mig. Även om böckerna är intressant, har jag ändå svårt att orka sitta och läsa. För varje kapitel räknar jag sidorna jag har kvar att läsa. Man kan på sätt och vis säga att jag läser för att jag tvingar mig själv.

Men, ett litet problem uppstod när jag skulle börja studera. Jag går inte i vilken skola som helst, det är ju trots allt ett universitet. Här måste man faktiskt läsa för att klara av en kurs. Typiskt. Mitt i allt kändes alla dessa år utan att ha läst en ända bok, som slöseri med tid. Jag kunde åtminstone ha läst ett kapitel nångång under de åren jag såg på film, men nej det gjorde jag inte.

Först nu inser jag att man inte kommer så långt i studielivet, om man inte läser böcker. Sedan jag nu har börjat läsa en hel del, har jag också hittat intresset tillbaka i att läsa några böcker vid sidan om studielivet - även om jag verkligen inte har tid att läsa något annat än kursböckerna!

Här har jag en lista på undervisningsrelaterat material som jag använder just nu.

Förutom allt detta, ser jag dagligen på filmer och serier som inte har något med undervisninga att göra, även om jag alltid lär mig något nytt

Vissa böcker är rödfärgade, och detta betyder att jag håller på att läsa dem. De filmer som jag har en lista över är inte vilka filmer som helst, alla är de undervisningsfilmer, förutom egentligen en av dem. Groundhog Day är en film som läraren rekommenderade inom sociologi. Till först förstod jag nog inte vad den hade med föreläsningen att göra, eftersom jag inte var med på just den föreläsningen, utan lästa bara powerpointen. Nu efter att ha sett den, tror jag att den hade med definition av situation att göra.

Filmer

Groundhog Day handlar om en man som har stannat på en och samma dag. Nästa dag kommer aldrig. Han måste alltså "relive groundhog" dagen varje dag. Samma människor säger samma saker och han börjar så småningom lära sig att ändra sina beteenden, för att också omgivningen ska ändras. Mer än så tänker jag inte berätta om den - trailern finns på IMDB. Visst, den är inte från i går, men ändå tyckte jag väldigt mycket om den. 90-tals filmer för mig, blir aldrig dåliga.

Kinsey har jag ännu inte sett, men den ska också tydligen ha någon med sociologi att göra. Tillsammans handlar om en svensk familj som lever lite annorlunda. De är bl.a. vegetarianer, homosexuella och lever i princip som hippier. Filmen utspelas under 1975 och får en verkligen att tänka efter hur mycket som har ändrats fram till idag. Här är en bättre sammanfattning av filmen på engelska:


In 1975, in Stockholm, the housewife Elisabeth gets tired of her abusive and drunken husband Rolf, and she moves with her teenage daughter Eva and her young son Stefan to the hippie community where her brother Göran lives. Goran is a good man, who has an open relationship with his mate Lena, but does not feel comfortable with the situation. They are welcomed by the group composed of a new-lesbian Anna, her "almost gay" husband and their children; a gay; and an idealist communist. Eva becomes friend of her neighbor Fredrik, and with the new-arrivals in the commune, lives of the members change. Meanwhile, Rolf misses Elizabeth and his family, stops drinking and tries to approach to Elizabeth again. / Claudio Carvalho, Rio de Janeiro, Brazil

Prayers for Bobby är nog ändå en av de bättre filmerna jag sett på senare tid. Den handlar om en ung man som blivit uppväxt i en väldigt religiös familj. Han upptäcker att han inte är som alla andra, eftersom han tycker om andra män. Det dröjer inte länge innan hela familjen får reda på att han är homosexuell och speciellt hans mamman förbjuder detta. Hon tror inte att han är bög, utan menar att det bara är en fas han går igenom. Hon gör allt i sin makt för att få honom att bli normal igen, eftersom det i bibeln står att homosexualitet är en avskyvärdhet (abomination) och skall straffas med döden. Hon lägger all sin energi på att få honom normal igen, men iget tycks hjälpa. Bobby börjar inse att han mår bra av att umgås med andra män, och börjar bl.a. gå på gaybars utan att mamman vet om det. Det hela leder till att han bli "utvisad" ur sin familj, efter att mamman förklarat att hon inte vill ha en bög till son. Bobby lämnar sin familj och flyttar in med sin kusin. Det är en lång historia som slutar väldigt tragiskt. Allt detta leder till att han inte orkar leva längre när han inte ens är välkommen i sin egen familj, och han tar självmord. Efter Bobbys död ändrar en hel del hos familjen. Mamman börjar bland annat ifrågasätta bibelns ord och försöker förstå varför Gud bestraffat pojken på det här sättet.
Det som gör historien ännu bättre, är att den är baserad på verklighet. Rekommenderar stort!

Program/serier

The Dogwhisperer har jag nu kollat igenom de 3 första säsongerna, och jag är helt besatt! Jag har nu i flera års tid velat skaffa hund, och sedan dess börjat läsa och lära mig mera om deras natur. Cesar Millan är en av mina stora idoler. Till samma kategori med hundträning, hör också It's me or the dog, men jag tycker inte riktigt om Victorias inlärningsätt. Hon använder mycket hundgodis och "Good boy" för att få hundarna att göra som hon vill. Hennes sätt tar dessutom mer än dubbelt längre att lära ut och hon lägger en hel del pengar på vissa leksaker m.m. Dessa serier kunde jag tala i all evighet om, eftersom det intresserar mig oärhört mycket, men jag vill fatta mig kort!

Beyond scared straight är ett program jag den senaste veckan börjat kolla. Riktigt intressant det också, även om det är en reality-show. Lite överdrivet blir det ibland, men poängen kommer klart fram i varje avsnitt. Det handlar om brottsliga ungdomar så är på gränsen  till att hamna i fängelse. Deras föräldrar har bestämt att det ända som kunde få dem att börja ta ansvar, är ifall de fick sig en dos fägelsevisit. I fängelsen blir de behandlade som om de var fångar - om det är allt annat än de kunnat förvänta sig.

Just nu dock, är det ett helt annat program som intresserar mig mest - The atheist experience. Det är ett live-program i Texas som talar om religion. Programledarna är alla ateister, och tar emot samtal från folk med alla olika religioner. De försöker förklara åt folk varför de inte tror på någon Gud, de väljer fakta framför fiction och diskuterar olika problem i samhället och hur religion påverkat mot det sämre. Det är som sagt riktigt intressant att höra samtalen mellan personerna. Och bäst av allt - de är en timme långa och det finns över 700 avsnitt att se! Programmet startade redan 1997 och är fortfarande väldigt aktiv. Me like!

Böcker

Eftersom jag har sociologi som biämne, läser jag många böcker inom det ämnet. Men även böcker som har med psykologi att göra (vilket ju helt klart är mera intressant enligt mig). Makeovermani rekommenderar jag verkligen, för de som är intresserad av Dr. Phil, plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Sen Han, hon och hemmet handlar om genusroller i hemmet. Vem som har huvudansvaret och hur arbetssysslorna fördelas mellan paren.

Mer än så tänker jag inte berätta just nu, eftersom jag har sååå många böcker att läsa innan jag får ta sommarlov.

Med detta kan jag då konstatera att just nu är det religion och hundpsykologi som intresserar mig mest!